En kompis säger aldrig att hon och hennes livspartner träffades på nätet. Hon säger att de träffades genom gemensamma bekanta. Vilket i och för sig är en del av sanningen; de hade flera gemensamma vänner på Facebook. Men faktum är att de länge bara hade nätkontakt innan de träffades på riktigt. Än i dag är det bara ett fåtal nära vänner som känner till att de fick sin första, trevande kontakt via en digital plattform.

De flesta av mina singelvänner har provat nätdejting och många av dem skäms inte det minsta över det. De erkänner öppet att de själva tar kontakt och kontaktas av människor på jakt efter kärleken. Men de tycker oftast bara att det är en ”kul grej” och inget som de ser på som en början på något seriöst.

Ny statistik, publicerad i Expressen, säger att drygt en miljon svenskar letar efter kärlek och ömhet på nätet. Den nya trenden är de nischade dejtingsajterna som riktar sig till en viss grupp, så som singelföräldrar eller kristna. Alltså finns det antagligen någon för alla, även på nätet.

Frågan är då varför det är så svårt att berätta att ens livspartner är någon som man skrev långa meddelanden till och fick sitt första intryck av via nätet – inte under en blöt kväll på krogen.

Som om det är okej att leka nätdejting men aldrig att ta mötet på allvar. Nu tror jag att hela den grejen kommer att försvinna i och med att de som är barn och tonåringar i dag inte lägger en värdering i hur de kommunicerar med andra människor på samma sätt som äldre. Om meddelanden på Facebook eller kommentarer på Instagram är likadant som att säga det när man ses, då finns det inget att skämmas för.

Människomöten ska tas på allvar, oavsett hur de sker. Nätet är mötets smörjmedel och inte en pinsam faktor som helst ska glömmas bort.

Bron: hd.se