Jag har blivit kränkt, jag vet inte hur många gånger på nätet. Innan hade jag en blogg och den var jag tvungen att lägga ned för jag orkade inte med det. Har blivit kallad alltifrån hora till äckel.

Har gjort en polisanmälan också som inte resulterade i någonting. När jag har läst serien har jag tänkt på hur dåligt jag började må efter ett tag på grund av alla nättrakasserier, trots att ja hade ett ganska bra liv i övrigt. Men jag tycker mest att det är bedrövligt att jag lät det påverka mig så mycket.

Visst har man hört att man får ta det som skrivs på internet med en nypa salt, men ändå, det blir tungt när det pågår en längre tid. Idag bloggar jag inte längre och mår bättre, även om det känns tråkigt att ”ha gett upp”.

Johanna

Jag har arbetat som gynekolog i 40 års tid och är nu på mitt 41a. Jag trivs mycket bra och har stort förtroende bland mina patienter. En del har jag följt genom alla år från ungdom, över förlossningar, in i klimakterium och åldrande.

Men alla kan förstås inte passa alla. Vi har en hemsida där man kan se våra tider och också ”tycka till” om oss. En dag sade en av mina ”gamla” patienter, att ”någon som kallar sig Mia har skrivit oerhört nedsättande om Dig, att Du är en arrogant doktor och aldrig borde ha blivit läkare”.

Jag blev väldigt ställd, hoppas jag höll masken men kände mig efter besöket väldigt upprörd. Det tog lång tid, innan jag gick in och tittade på hemsidan, sedan har jag låtit den vara. Jag blev totalt uthängd som en mycket dålig yrkesperson med namn. Så kränkande det kändes. Hemskt också att inte förstå, vad det stod för. Att inte få veta vem som står bakom Mia.

Katarina

Artikeln om Carl och Johan – otrogna på nätet – var verkligen pricken över i om man säger så!

För ett par år sedan var jag nyskild efter ett över 20 år långt och mot slutet mycket olyckligt äktenskap. Barnen började växa till sig utan att jag för den skull kände att mitt liv var slut, utan snarare att det började!

Jag gick med på en dejtingsajt och gensvaret var explosionsartat – trots suddigt foto. Mängder av trevliga män hörde av sig och efteråt har jag ju förstått att säkert 70 % av dem redan var etablerade och upptagna, men just då var jag väl lite naiv och blåögd efter att ha levt i min trygga äktenskapsvärld så länge.

Hur som helst träffade jag snart en man som jag blev mycket förälskad i – och han i mig! Det var en stormande kärlekshistoria! Han hade också nyligen brutit upp från ett annat förhållande och efter 1,5 års bekantskap flyttade vi i alla fall ihop.

Den dagen han flyttade in hos mig var förmodligen den lyckligaste i mitt liv – och lyckliga var vi – trodde i alla fall jag i ungefär ett år.

Han fick en ny jobbtelefon och jag tog upp den för att titta på den – tryckte på mejlknappen och där vällde de ut – mejl från kvinnor runt om i världen, kvinnor av alla de slag. Unga i 20-årsåldern (vi är båda över 50).

Det blev förstås en tårfyllt anklagande bitter uppgörelse. Jag trodde vi var lyckliga. Och allt blev bara värre. Jag upptäckte att han spelade in filmer när han onanerade på toaletten, hade cybersex när jag var och tränade eller träffade väninnor.

Varför bröt jag inte direkt? Jag borde kanske ha gjort det, men trots allt ville jag kämpa för det fina jag tyckte vi hade och försöka komma till rätta med varför han gjorde det. Och jag var ju fortfarande kär förstås, ville inte bli ensam igen så snart efter skilsmässan.

Jag isolerade mig mer och mer, slutade träffa vänner – avbokade möten och höll mig hemma – allt för att hindra honom från att ligga och ha telefonsex med andra kvinnor när jag inte var hemma. Ringde inte tillbaka till vänner, träffade knappt mina barn, allt för att vakta på mannen så att han inte skulle bedra mig när jag inte var hemma.

Underligt nog, under hela den här tiden har han hävdat att han älskar mig och vill leva med mig. Att detta nätchattande inte har med oss att göra. Men naturligtvis har det det. Det finns ju inte en chans i världen att ens förhållande till en partner inte färgas av de – om än inte så känslomässigt djupa – relationer man har vid sidan av.

Naturligtvis är ett sådant sätt att leva helt ohållbart. Beslutet mognade fram och jag insåg att så här kan jag ha det. Ett tag gick jag även själv med på en otrohetssajt. Gensvaret var, som du skriver i din artikel – enormt. Några svarade jag på och upptäckte snart att det bara var ruffel och lögner alltihop. Nej, det ledde mest – som du skriver – till en önskan att ställa sig i duschen.

På min fråga om varför – är det enda svar jag fått av honom att ”Det är kul!” Det är alltså kul att köra hela sin tillvaro med relationer, ekonomi och så vidare i botten för flirt på nätet?

Jag undrar hur många förhållanden som hade kunnat räddas om man tog tag i de problem som finns i stället för att fly ut i en ”ickevärld”, och jag undrar hur många olyckliga partners – män och kvinnor – som skulle haft en smula mer självkänsla kvar – om inte sajterna fanns. Det är ju lätt att säga att problemen fanns ju där innan någon började surfa, men jag tror inte att det är hela sanningen – lättillgängligheten gör det hela till en drog, nästan gratis och lättillgänglig.

Anna

Ofta när jag läser artiklar i ämnet och även hör diskussioner blir jag lite förvånad. Har man några år av vuxenliv bakom sig utan internet (typ född 75 el tidigare) så har man självklart andra premisser men varför skall det alltid kritiseras så oerhört om man kanske ser en viss fara i den nya tekniken. Det har det förvisso alltid gjort och det har gått bra. Att bil och tåg går i 200 km/tim funkar faktiskt? Men att vi stenåldersmänniskor på bara 20 år ställt om så totalt tror jag kommer få enorma konsekvenser.

Många har gått kurser och fått lära sig om ”kommunikation” att bara ett par procent av det vi tar in är de faktiska orden, resten är gester och kroppsspråk. Med internet har vi tagit bort massor av sinnesintryck och framförallt det viktigaste. Allt filtreras till en anonym sörja där såväl snabba elakheter som missförstånd är legio.

Är vi förvånade? Utan fysisk reaktion att bemöta, utan att höra orden, se sinnestämningen i ögonen med mera – så är vi bara djur. Sinnesreflektioner och analyser av dem har gjort människan till vad vi är. Nu tar vi bort det och tror att allt skall vara normalt.

Att ge en grupp 15–25-åringar idag en muntlig instruktion är bortkastad tid. Om 5–10 år kommer FAR (fysisk aktivitet på recept) behöva ersättas av ”EUI” (Ensamtid utan internet). Jag tror på kursgårdar med störsändare där unga människor som varit uppkopplade i 10 år dygnet runt avgiftas och tillbringar fem dygn utan mänsklig kontakt för att komma åt sig själva. Landstingen betalar.

En annan reflektion som ickeförälder är hur vuxenvärlden så snabbt accepterat den enorma vålds- och förnedringssörja som säljs i spelbutiker till ungdomar. Är det konstigt att de har lite märkliga åsikter och inställning till livet?

Vi vuxna borde veta bättre men precis som David Eberhardt varnar för vågar vi inte sätta gränser mot gullefjunen.

Om 10–20 år önskar vi alla att vi sett faran.

Anonym

Jag är kvinna och finns på en otrohetssajt. Gift sedan 25 år och helt utan fysisk närhet i hemmet. Ämnet är tabubelagt av min man. Sajten har gett mig en självkänsla av att kunna vara begärd. Jag har fikat, lunchat med flera kontakter därifrån. Löpt linan ut med två, den ene gav nog mer fysisk njutning än jag trodde fanns. Vi har kontakt även efter den natten, men någon uppföljning lär det inte bli.

Vi delar inte samma intressen och han är och vill förbli gift. Den andre ligger i skilsmässa, men inte på grund av mig. Vi konstaterade ganska snabbt att vi alltid kommer att vara vänner, pratar ett par timmar i veckan och om tillfälle ges äter vi en middag. Han peppar mig i mitt äktenskap och jag som kvinnlig samtalspartner i en hans skilsmässoprocess. De sista veckorna har han träffat någon, men vår kontakt är kvar på samma nivå.

Viktigt i bekräftelseprocessen är att ingen känner sig utnyttjad.

Jag har föreslagit skilsmässa för min man, men då blir han sårad och vill inte. Men jag har ett behov av fysisk närhet, vi kramas så som barn gör och vi pussas som barn gör. Att då faktiskt träffa någon som behandlar mig som kvinna och vill att jag har det bra är underbart. Redan efter ett par inledande fraser vet man om man vill fortsätta. Försöker få till det första mötet inom några veckor eftersom det byggs upp förväntningar och man lätt blir förälskad i situationen och inte personen.

Kvinnor är en minoritet på otrohetssajten, men när jag talar med mina väninnor inser jag att fler än jag har problem med sitt sexliv och sin man.

Mitt samvete har jag inga problem med när det gäller min man, däremot skulle jag skämmas om mina barn fick reda på vad jag gör. Inser också att efter att ha mailat med en hel del män, att jag inte kan utesluta att jag träffar män från VM i mitt dagliga liv utan att veta om det. För egen del bor min profil 60 mil från där jag bor, allt för att minska risken för upptäckt.

Anonym

Bron: svd.se